sofiesallt

TISDAG. Klockan ringde innan jag knappt hunnit somna och det var dags att fixa ett utseende för de kommande nio timmarna of fun. In med magen, upp med dragkedjan, på med mössan and of to den svenska vackra seden av champagnefrukost. Det moserade smakade som det skulle med jordgubbar uti och en halv fralla i magen satte mig i den rätta stämningen. Sista stunden i klassrummet med klassen var mest bara befriande och när det var skrivning i mössan satt jag lugnt och tittade på. Då minns jag alla så som dom var och inte för några simpla rader i en hatt som någon gång kommer försvinna eller bli uppäten av en elefant. I aulan kunde vi digga till alla sommarplågor och få hälften av alla stipendiat innan det då äntligen var dags. Vår älskade grus/asfaltsgård fylldes med folk ifrån när och fjärran och vi stod som packade sillar i korridoren. Med hjärtat bankande på tröskeln av frihet tog jag och Fannie varandras händer och sprang ut till folkets jubel.




Det är en halv tjurfäktning att ta sig ut till familj och vänner, men när man vunnit får man massvis med blommor, uppblåst plast, tutor och alkohol som belöning. På med belöning, av med belöning, in i tåget runt stan och så var vi tillbaka och då var det äntligen dags för flaket. Flaket, det efterlängtade flaket. Med egen DJ och största traktorn dundrade internationella fram genom kvarnholmens gator. Och innan vi åter var på fast mark hade ännu en sjuhundrafemtio centilitare slunkit ner och jag hade lika snabbt skrikit och hoppat av den. Efter en timme på flaket känns en kväll på vallen inte värd varken pengarna eller tiden.