sofiesallt

TISDAG. Det var realism och skepsism blandsat med första världskriget innan vi kom ifrån Staggs skolgård några minuter efter nio. Mofaaasa hälsade på i bilen medans vi susade förbi Kurt Olssons stora soffor. Vipps så var vi där på vårat lillalilla hotell med inspiration av hytter på färjor. Lite lost tar jag på mig skoletterna och håller tummarna på att det inte är så långt till Drottninggatan. Klackarna tar oss till den underbara gatan på tre kvicka minuter och Matilda börjar med som serious shopping medans jag lägger huvudet på sne och granskar plaggen hårdare än vanligt innan jag lättar på plånboken.



Klädombyten, vindrickande och hitta närmsta tunnelbana ut till das Globe med hjärtat i halsgopen på att vi kommer få stå längst bak när vi ser köerna in. Med höga förväntningar sätter vi oss på betonggolvet fyra meter ifrån scenen innan världens sämsta förband börjar. Evermore, aldrig hört talas om, vill inte börja lyssna på och behöver hjälp med sina scenframträdande - man kan inte bygga en hel show på paljettbyxor och skärmar med jobbiga bilder på! Alla stod helt opepp och de flesta hade inte förstått ett ord av vad nya zeeländarna hade ropat ut om att vi skulle bli pepp. En trekvart med playback och filmning på monitorna utav omedvetna människor som satt och kollade datorn eller visade solbrännan på magen.



Så äntligen. Det vi väntat på i ett halvår. Den coolaste kvinna som någonsin levat med rätt attityd och sätt att leverera. Moulin Rough tema i allra högsta grad med sexsexsex skrevskrevskrev bungyjumpbungyjumpbungyjump och fortfarande aldrig en enda felton (förrutom en men då bankade hon micken i golvet och gjorde desto bättre ifrån sig). Tyvär fick jag typ svininfluensan mitt i allt och var tvungen att gå ut i två-tre låter, men när vi förstod att det var för att jag inte ätit på hela dagen så löste vi det snabbt, tack matulda. Nu kan jag inte beskriva mer, måste upplevas.






Det som skulle blivit en mysig kväll på ett nattkafe blev två chees innan vi somnade bums i våran kabyss.